När jag på 70-talet läste Valerie Solanas ”Scum Manifest” såg jag det som ett utbrott av en högt begåvad men svårt skadad kvinna. Hon hade som barn våldtagits av sin far och sen arbetat som prostituerad en stor del av sitt liv. Jag såg hennes uppfattning om männen som en naturlig följd av att hon – som var lesbisk – tvingats försörja sig genom att sexuellt betjäna män.

Hon skrev sitt manifest på allvar. Till slut sköt hon Andy Warhol. Han dog inte. Hon hade ”övat för lite”, sa hon. Nu inser jag att jag tog helt fel. Solanas var inte en skadad kvinna. Hon är en strålande frisk ledstjärna för feminister på 2000-talet!

Hennes Scum Manifest (Society for Cutting Up Men) kom ut på svenska 2003, med ett entusiastiskt förord av Sara Stridsberg, nyetablerad författare och feminist som bland annat medverkat i ”Bangs” redaktion. Enligt Stridsberg ”borde boken ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla”. Hon framhåller att det här inte är någon drift med männen eller någon sorts symbolik, utan det hela är bokstavligt allvar. Scum säger att mannen har förverkat sin rätt att leva. Han ska utrotas. ”Mannen är av naturen en blodsugare, en emotionell parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva.” Kvinnorna är en överlägsen ras. De ”vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek”. Fast inte till män förstås.

En rad feminister och skribenter har slutit upp kring Scum Manifestet och särskilt lovordat Sara Stridsbergs hängivna förord. Aase Berg skrev i BLM att förordet är lysande och gjorde henne nästan lika lycklig som manifestet. Maria-Pia Boëthius beskrev det i ETC (nr 3-4, 04) som ”den mest lysande feministiska bok som kommit ut på svenska i denna tid”. Nina Lekander välkomnade boken i Expressen, Marit Östberg ansåg i Smålands-Posten att det är ”en av västerlandets viktigaste feministiska texter”, och Jenny Högström ansåg i Sydsvenskan att ”boken borde ligga som en bibel på alla hotellrum i världen”.

Så vi har varit på alldeles galet spår, alla vi som har trott att det var själva manssamhället som var åt skogen, att det var ett patriarkalt system som skulle kunna avskaffas och att män skulle kunna förändras. Allt det här var bara löjligt och fegt, säger Scum. Det är mannen som sådan som är ohjälpligt ond. Så nu ska jag äntligen gottgöra många års felaktig opinionsbildning (”Mannen är bättre än manssamhället” – Ha!) och har därför noga tänkt igenom hur vi bäst ska kunna leva upp till Scums program.

Solanas hävdar att en liten grupp i Scum kommer att kunna ta över landet inledningsvis inom ett år genom ett selektivt mördande. Det kommer säkert att gå. Men sen? Där känner jag en viss oro.

Många kvinnor är så i grunden hjärntvättade att de kan befaras bli upprörda å männens vägnar. Jag tror därför att vi långt i förväg bör starta en bred informationskampanj om kvinnors rätt att avliva män. Vi kvinnor har ju denna svårutrotliga motvilja mot att skada, som Valerie själv framhåller och som visar just vår högre natur. Det är skönt att Valerie klargör att vi aldrig ska strejka eller demonstrera för våra mål. Sådant är för fina damer. Vi ska gå direkt på själva utplåningen.

Då har vi de tekniska problemen. Visst finns det experiment i stor skala, både från dåtid och nutid, men de har ju huvudsakligen planerats och verkställts av män. Vi skulle förstås hitta på mycket subtilare metoder. Själv lutar jag nog åt att biologiska stridsmedel är det som stämmer bäst med Valeries anvisningar: ”Scum kommer alltid att vara hemliga, lömska och smygande”.

Man kan också tänka sig övergångslösningar – eftersom männen är så fruktansvärt många – som att förvara en del av dem på Madagaskar, som är lagom isolerat och där det finns utrymme för något hundratal miljoner. Visserligen har en diktator av manligt kön tidigare kalkylerat med Madagaskar som förvisningsort, men vi kvinnor kan genomföra det hela så mycket festligare och mer livsbejakande. Personligen tillstår jag vissa problem när det gäller ”de manliga hjälptrupperna”, till exempel de män som själva är profeminister. De ska användas för att genomföra Scums mål mot de övriga männen och behöver därför till en början inte dödas. De jobbar själva på sin utplåning. Jag vidgår tillfälliga känslor av att dessa profeminister är för gulliga och söta för att tvingas till massmord. Men Valerie har övertygat mig om att männen i själva verket bara ”vill bli tillplattade, tillskrynklade, söndertuggade och stampade på. De vill bli behandlade som de byrackor och den smuts de är och därmed få sin vidrighet bekräftad”.

Min bror låter hälsa att han nyligen har bildat föreningen Gris, Gubbars rätt i samhället. Han betonar att Grisarna inte på något sätt kommer att söka återta förlorad mark. De hävdar bara sin rätt att få finnas fram till sin naturliga död, förebärande att de trots allt är människor. Det är väl just på den punkten som Scum har en annan tolkning.

Många Scum-medlemmar ansåg tidigare att förekomsten av snopp inte skulle vara huvudkriteriet för att kunna bli präst, statsminister, professor, koncernchef etc. Snopp eller inte snopp skulle vara irrelevant vid såväl utbildningar som utnämningar. Men den vägen har visat sig ta för lång tid. Så nu har vi istället valt en omvänd strategi. Det är inte längre förekomsten av snopp, utan frånvaron av snopp, eller rättare sagt förekomsten av mus, som ska vara huvudkriterium för allt. Det kallar jag genialt! Nu kan det börja hända saker. En första test-ballong var snoppskatten. Alla med snopp skulle betala en särskild skatt, som kunde användas till stöd för dem med mus. Nu vet jag förstås inte om Gudrun Schyman, som lade fram förslaget, verkligen stöder Scum, bara att vi som redan är med gillar det. Lite kortsiktigt blir det tyvärr om skatteintäkterna avtar i takt med att snoppbärarna avlivas.

Särskilt positivt med Scum är att en gammal inflammerad motsättning inom feminismen nu försvinner. Många Scum-medlemmar ansåg tidigare att alla könsskillnader var socialt konstruerade. De har nu anslutit sig till särartsfeministernas syn på kvinnor som i grunden kärleksfulla och män som i grunden krigare. Alla kan nu förena sina krafter för ett nytt samhälle. Om bara särartsfeministerna accepterar att kvinnor under en övergångsperiod låtsas vara män, innan de fullt ut kan avnjuta en kärleksfull värld.

En sak förstår jag inte. Maria-Pia Boëthius avslutar sin solidaritetsförklaring i ETC med att uttrycka lättnad över att Scum inte har väckt debatt i medierna. De skulle bara ha feltolkat och förstört den.

I och med den här artikeln bryter jag förstås mot regeln att Scum ska vara ”hemliga och smygande”. Men visst säljs ETC i Pressbyrån?

/EVA MOBERG författare

 

Publicerat 19 januari 2006 05:30 SvD
Stridsberg fantiserar fritt om Valerie Solanas
Hur levde och tänkte den amerikanska feministen Valerie Solanas? Eftervärlden vet inte mycket. Men i sin nya roman Drömfakulteten, som kommer i dagarna, tilllåter sig Sara Stridsberg att fantisera fritt kring denna legendariska feminist.

Året är 1988. Den 52-årige Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på ett sunkigt hotell i San Francisco. Sara Stridsberg tänker sig att hon sitter där i det smutsiga hotellrummet och konverserar med den döende. Valerie svarar motvilligt. Hennes svar och tankar känns trovärdiga, som tagna ur en dagbok. Fast allt är fiktion.

- Det finns väldigt få kända fakta om Valerie Solanas, förklarar Sara Stridsberg, som fängslats av feminist-ikonen ända sedan hon häromåret översatte Solanas stridsskrift Scum-manifestet (Society for cutting up men) från 1967. Det mesta av de enstaka fakta som finns är dessutom förvrängt i boken. Det gäller både datum och karaktärer. Och även om många ortnamn är autentiska är de inte alltid placerade rätt geografiskt.

- Jag ville omöjliggöra en vattentät berättelse. Valeries liv var uppfuckat och boken är inte ett försök att lägga till rätta. Det är inte heller så enkelt att författarrösten är den verkliga Sara Stridsberg.

- Berättaren representerar kanske mitt skrivande jag. Egentligen finns väl olika sidor av mig med i alla bokens karaktärer.

Utöver "berättaren" möter vi bland andra Valeries depraverade mor Dorothy, hennes far Louis, väninnan Cosmo, strandraggaren, silkespojken och Doktor Ruth Cooper på mentalsjukhuset Elmhurst i New York. Berättelsen böljar suggestivt fram och åter mellan barndom, uppväxt, rättegång, sjukdom och dödskamp. Miljöbeskrivningarna flimrar förbi som blekta färgfotografier från 1960-talet.

Sara Stridsberg reste i Valerie Solanas fotspår - men först efter att manuskriptet var klart. När hon skrev boken hade hon aldrig satt sin fot i USA.

- Det intressanta är kanske drömmen om Amerika, de verkliga platserna är sällan så laddade som fantasin. Sant är att Valerie våldtogs av sin far, att hon lämnade sin mors miserabla liv i 15-årsåldern för att bli stjärnstudent och prostituerad, att hon åkte in och ut på mentalsjukhus, skrev sitt manifest samt försökte mörda Andy Warhol. I övrigt är romanen trots sin dokumentära dialogform fiktion, en "litterär fantasi", som det för tydligheten skull påpekas i förordet.

Ser du problem med att fantisera om historiska personer så att man kan tro att det är sant?

- Definitivt. Men jag uppfattar allt berättande som lurendrejeri eller ett slags våldshandling.

Våldet blir alldeles särskilt påtagligt när berättelsen utgår från en verklig person. Jag har i någon mening parasiterat på Valerie Solanas. I boken ber hon ju till och med berättaren att inte berätta. En förmildrande omständighet är att Solanas är död och inte kunde läsa på svenska, konstaterar Sara Stridsberg som till slut blev mer intresserad av karaktären än av den historiska personen.

- Valerie är en sådan paradox: hyperbegåvad och förmodligen på väg in galenskap med en oresonlighet och kompromisslöshet som är så total att den tvingar henne till den största kompromissen av alla: att sälja sin kropp.

Att välja att ändå behålla Valerie Solanas namn, är det kanske ett försäljningstrick?

- Även om det varit så hade jag svarat nej, säger Sara Stridsberg med ett litet skratt. Fast helt ärligt är svaret också nej, bedyrar hon.

- Valerie Solanas är en viktig symbol för utanförskapet. Hon var inte bara en outsider i den amerikanska kvinnorörelsen. Hon stod utanför även dem som var utanför.

Själv känner Sara Stridsberg "tyvärr" inte igen sig i den rollen, trots att hon ofta kallas ung och arg och enligt SvD:s recensent skrivit ett "extatiskt" förord till det översatta Scum-manifestet.

- Jämfört med Valerie är jag en exceptionellt välanpassad person. Det har jag nog aldrig känt så tydligt som under arbetet med boken. Jag känner mig snarare sorgsen än arg.

/KAROLINA ANDERSSON 08-13 54 44, karolina.andersson@svd.se

 

Fakta om Valerie Jean Solanas,
född 9 april 1936 i Atlantic City, New Jersey,
USA, död 25 april 1988 i San Francisco,
Kalifornien, USA, amerikansk författare.
Hon är även känd för att ha försökt mörda
Andy Warhol 1968. Valerie Solanas växte
upp i New Jersey, dotter till Dorothy och
Louis Solanas. 1940 skiljdes föräldrarna
och hon flyttade med modern till Washington
D.C.. 1949 gifter modern om sig och Valerie
skickas till en katolsk internatskola. Under
sin uppväxt utnyttjades hon sexuellt av sin
far, och vid 15 års ålder, 1951, sägs hon ha
blivit gravid tillsammans med en sjöman. Då
var hon också hemlös, men trots detta tog
hon studenten från high school 1954 och
tog sedan en examen i psykologi vid
University of Maryland. Utan något stöd
hemifrån försörjde hon sina studier genom
att extraarbeta vid psykologiinstitutionens
djurlaboratorium. Efter examen arbetade hon
ett år som forskare inom psykologi vid
University of Minnesota. Lite är känt om
hennes liv fram till 1966, men man tror att
hon försörjde sig genom prostitution och
tiggeri och drev omkring som en luffare tills
hon 1966 bosatte sig i Greenwich Village.
Samma år skrev hon pjäsen Up Your Ass
som handlade om en manshatande kvinna
som tiggde och prostituerade sig. 1967
stötte hon på Andy Warhol utanför hans
studio på Manhattan. Han gillade titeln på
hennes pjäs och gick med på att läsa
igenom och överväga den. Han blev dock
inte imponerad av innehållet och brydde sig
inte om att kontakta henne igen. Kort
därefter reste Warhol till Europa, och
Solanas skrev och publicerade sitt mest
kända verk SCUM manifest (Society for
Cutting Up Men, med den tvetydiga
betydelsen Föreningen för att skära upp
män respektive Föreningen för att skärskåda
män). 1967 började hon ringa till Warhol och
kräva att han skulle lämna tillbaka hennes
manuskript. Han erkände att han tappat bort
det, vilket fick henne att kräva honom på
betalning - något som han nonchalerade.
Hon fick dock mindre roller i två av hans filmer.
Solanas ansåg att Warhol saboterade hennes
möjligheter till framgång och 3 juni 1968 sköt
hon Andy Warhol med tre skott. De två första
skotten missade, men det tredje penetrerade
hans högra och vänstra lunga, mjälte, lever,
magsäck och matstrupe. Hon sköt sedan
konstkritikern Mario Amaya och försökte även
skjuta Warhols manager Fred Hughes men
hennes pistol hakade upp sig just som hissen
anlände till våningen där dramat utspelade sig.
Hughes föreslog att hon skulle åka med hissen,
vilket hon också gjorde. Warhol skadades
mycket svårt, och dödförklarades vid ett tillfälle, men överlevde. Han kunde aldrig återhämta sig helt från skadorna och led en för tidig död (1987) på grund av dem. Solanas sägs ha liknat Warhol vid en vampyr och symboliskt ha sprejmålat kulorna med silverfärg. Hon sägs även ha försökt
vira in dem i folie, men det fick hennes pistol att haka upp sig, vilket den ju kom att göra ändå. Valerie Solanas anmälde sig frivilligt till
trafikpolisen William Schmalix samma kväll. Vid
gripandet motiverade hon mordförsöket med
orden "Han hade för stor kontroll över mitt liv".
Efter att ha erkänt dömdes hon till tre års
fängelse, en dom som antagligen mildrades
avsevärt av det faktum att Warhol vägrade
vittna mot henne. Feministen Robin Morgan
anordnade en demonstration som krävde att
Valeri Solanas skulle släppas och Ti-Grace
Atkinson, ordförande för New Yorksektionen av
National Organization for Women kallade henne
"den mest framstående förkämpen för kvinnors
rättigheter". En annan medlem av National
Organization for Women, Florynce Kennedy, som var hennes juridiska ombud i rättegången mot henne, kallade henne "en av de viktigaste
taleskvinnorna för den feministiska rörelsen".
Efter att hon släppts från fängelset 1971
betraktades hon av vissa som en martyr, men
hon började telefontrakassera Andy Warhol mfl., vilket ledde till att hon åter arresterades. Hon förde ett liv i det fördolda och åkte in och ut från olika mentalsjukus. Under 1980-talet tros hon ha bott i Kalifornien och försöjt sitt
drogmissbruk genom prostitution. 25 april 1988
hittas hon död, av lungemfysem och
lunginflammation, på Briston Hotel Tenderloin,
ett socialfallshotell på 56th Mason Street i
San Francisco.

I filmen I Shot Andy Warhol (1996)
spelas hon av Lili Taylor.
Bibliografi:
1966 Up your ass
1966 A Young Girls Primer,
or How to Attain to the Leisure Class
1967 SCUM manifest

About Valerie Solanas
On April 9, 1936 in Ventor, New Jersey, Valerie Jean Solanas was born to Louis and Dorothy Bondo Solanas. Her father sexually molested her; sometime in the 1940's her parents divorced, and Valerie moved with her mother to Washington, D.C..In 1949 Valerie's mother married Red Moran. Rebellious and stubborn, Valerie disobeyed her parents and refused to stay in Catholic high school; in response her grandfather whipped her. At the age of 15 in 1951, Valerie ended up on her own.

She dated a sailor and may have gotten pregnant by him but still managed to graduate from high school in 1954. She was a good student at the University of Maryland at College Park, supporting herself by working in the psycology department's animal laboratory. She did nearly a year of graduate work in psychology at University of Minnesota. After college, Solanas panhandled and worked as a prostitute to support herself. She traveled around the country and ended up in Greenwich Village in 1966. There she wrote "Up Your Ass", a play " about a man-hating hustler and a panhandler. In one version, the woman kills the man. In another, a mother strangles her son." Early in 1967 Solanas approached Andy Warhol at his studio, the Factory, about producing " Up Your Ass", as a play and gave him her copy of the script. At the time Warhol told the journalist Grechen Berg: " I thought the title was so wonderful and I'm so friendly that I invited her to come up with it, but it was so dirty that I think she must have been a lady cop.... We haven't seen her since and I'm not surprised. I guess she thought that was the perfect thing for Andy Warhol." Also in 1967 Solanas wrote and self published the Scum Manifesto. While selling mimeographed copies on the streets, she meant Maurice Girodias of Olympia Press (French publisher of Lolita, Candy and Tropic of Cancer) who gave her an advance for a novel based on the manifesto. (With this $600 cash she visited San Francisco.)During this time Ultra Violet read the Manifesto to Warhol who commented, " She's a hot water bottle with tits. You know, she's writing a script for us. She has a lot of ideas." Later, in May 1967, after Warhol had returned from a trip to France and England, Solanas demanded her script back; Warhol informed her he had lost it. Apparently, Warhol had never any intention to produce Up Your Ass as either a play or a movie; the script was simply lost in the shuffle, thrown into one of the Factory's many stacks of unsolicited manuscripts and papers. Solanas began telephoning insistently, ordering Warhol to give her money for the play. In July 1967 Warhol paid Solanas twenty-five dollars for performing in "I, a Man," a feature-length film he was making with Paul Morrissey. Valerie appeared as herself, a tough lesbian who rejects the advances of a male stud with the line that she has instincts that "tell me to dig chicks---- why should my standards be lower than yours?" Solanas also appeared in a nonspeaking role in "Bikeboy," another 1967 Warhol film. Warhol was pleased with her frank and funny performance; Solanas also was satisfied enough that she brought Girodias to the studio to see a rough cut of the film. Girodias noted that Solanas "seemed very relaxed and friendly with Warhol, whose conversation consisted of protracted silences." In the fall of 1967 at the New York cafe, Max's Kansas City, Warhol spotted Solanas sitting at a nearby table. He instigated Viva's insult of Solanas; "You dyke! You're disgusting!" Valerie answered with the story of her sexual abuse at the hands of her father."No wonder your a lesbian," Viva callously replied. Over the winter of 1967-68, Solanas was interviewed by the Robert Mamorstein of the Village Voice. The article,"Scum Goddess: a Winter Memory of Valerie Solanas" was not published until June 13, 1968, after the shooting. Solanas commented on the men interested SCUM:"... creeps. Masochists. Probably would love me to spit on them. I wouldn't give them the pleasure.... The men want to kiss my feet and all that crap." Her comment on women and sex: " The girls are okay. They're willing to help any way they can. Some of them are interested in nothing but sex though. Sex with me, I mean. I can't be bothered .... I'm no lesbian. I haven't got time for sex of any kind. That's a hang--up." She told Mamorstein that Warhol was a son of a bitch: " A snake couldn't eat a meal off what he paid out." Solanas also talked about her life; she had surfed as a little girl. She panhandled and even sold an article on panhandling to a magazine." I've had some funny experiences with strange guys in cars." According to the interview, she wrote a few sex novels and was paid $500 for one. (Could this have been the novel that was to have been based on the SCUM Manifesto?) She was interviewed on Alan Burke"s TV talk show; when she refused to censor herself, he walked off the set. The interview was never aired. According to Paul Morrissey in a 1996 interview with Taylor Meade,the contract that Solanas signed with Olympia Press " this stupid piece of paper, two sentences, tiny little letter. On it Maurice Girodias said: " I will give you five hundred dollars, and you will give me your next writing, and other writings." Solanas had interpreted it to mean that Girodias would own every thing she ever wrote. She told Morrissey: " Oh no, everything I write will be his. He's done this to me, He's screwed me!" Morrissey believed Solanas couldn't write the novel based on the SCUM Manifesto she had promised to Girodias and used this idea that Girodias owned all that she wrote as an excuse. In Solanas' mind, Warhol, having appropriated Up Your Ass, wanted Girodias to steal her work for Warhol's use and never pay her so he got Girodias to sign this contract with her. In the spring of 1968, Solanas approached underground newspaper publisher (The Realist) Paul Krassner for money, saying "I want to shoot Maurice Girodias." He gave her $50, enough for a .32 automatic pistol. On June 3, 1968 at 9 a.m. Solanas went to the Chelsea Hotel where Maurice Girodias lived: she asked at the desk for him and was told that he was gone for the weekend. Still, she remained there for three hours. Around noon she went to the new relocated Factory and waited outside for Warhol. Paul Morrissey met her in front and asked her what she was doing there. "I'm waiting for Andy to get money," she replied. To get rid of her, Morrissey told her that Warhol wasn't coming in that day. "Well that's alright. I'll wait," she said. About 2:00 she came up to the studio in the elevator. Once again Morrissey told her that Warhol wasn't coming and that she couldn't hang around so she left. She came up the elevator another seven times before she finally came up with Warhol at 4:15. She was dressed in a black turtleneck sweater and a raincoat, with her hair styled and wearing lipstick and make-up; she carried a brown paper bag. Warhol even commented "Look doesn't Varlerie look good!" Morrissey told her to get out". . . We got business, and if you don't go I'm gonna beat the hell out of you and trow you out, and I don't want . . . " Then the phone rang; Morrissey answered--- it was Viva, for Warhol. Morrissey then excused himself to go to the bathroom. As Warhol spoke on the phone, Solanas shot him three times. Between the first and second shot, both of which missed, Warhol screamed, "No! No! Valarie, don't do it." Her third shot sent a bullet through Warhol's left lung, spleen, stomach, liver, esophagus and right lung. As Warhol lay bleeding, Solanas then fired twice upon Mario Amaya, an art critic and curator who had been waiting to meet Warhol. She hit him above the right hip with her fifth shot; he ran from the room to the back studio and leaned against the door. Solanas then turned to Fred Hughes, Warhol's manager, put her gun to his head and fired; the gun jammed. At that point the elevator door opened; there was no one on it. Hughes said to Solanas, " Oh, there's the elevator. Why don't you get on, Valerie?" She replied: " That's a good idea" and left. That evening at 8 p.m. Solanas turned herself in to a rookie traffic officer in Time Square; she said, "The police are looking for me and want me." She then took the .32 automatic and a .22 pistol from the pockets of her raincoat, handing them to the cop. As she did so, she stated that she had shot Andy Warhol and in way of explanation offered, "He had too much control of my life." A mob of journalists and photographers shouting questions greeted Solanas as she was brought to the 13th Precinct booking room. When asked why she did it, her response was, "I have lots of reasons. Read my manifesto and it will tell you who I am." Solanas was fingerprinted and charged with felonious assault and possession of a deadly weapon.

Later that night Valerie Solanas was brought before Manhattan Criminal Court Judge David Getzoff. She told the judge: "It's not often that I shoot somebody. I didn't do it for nothing. Warhol had me tied up, lock stock, and barrel. He was going to do something to me which would have ruined me." When the judge asked if she could afford an attorney, she replied: "No, I can't. I want to defend myself. This is going to stay in my own competent hands. I was right in what I did! I have nothing to regret!" The judge struck her comments from the court record, and Solanas was taken to the Bellevue Hospital psychiatric ward for observation. On June 13, 1968 Valerie Solanas appeared in front of State Surpreme Court Justice Thomas Dickens; she was then represented by radical feminist lawyer Florynce Kennedy who called Solanas "one of the most important spokeswomen of the feminist movement." Kennedy asked for a writ of habeas corpus because Solanas was inapproriately held in a psychiatric ward, but the judge denied the motion and sent Solanas back to Bellevue. Ti-Grace Atkinson, the New York chapter president of NOW, attended Solanas' court appearance and said she was "the first outstanding champion of women's rights." On June 28 Solanas was indicted on charges of attempted murder, assault, and illegal possession of a gun. In August, Solanas was declared incompetent and was sent to Ward Island Hospital. August 1968, Olympia Press published the SCUM Manifesto with essays by Maurice Girodias and Paul Krassner. The night before Christmas, 1968: Warhol answered the phone at the factory; it was Solanas calling. She demanded that Warhol pay $20,000 for her manuscripts that she would use for her legal defense.She wanted him to drop all criminal charges against her, put her in more of his movies and get her on the Johnny Carson Show. Solanas said if Warhol didn't do this, she "could always do it again." June 1969: After pleading guilty, Valerie Solanas was sentenced to three years in prison for "reckless assault with intent to harm"; the year she spent in a psychiatric ward awaiting trial counted as time served. It has been suggested that Warhol's refusal to testify against Solanas contributed to the short sentence. Solanas was released on September 1971 from the New York State Prison for Women at Bedford Hills; she was arrested again November 1971 for threatening letters and calls to various people, including Andy Warhol. In 1973 Solanas was in and out of mental institutions; she spent eight months in South Florida State Hospital in 1975. In the July 25, 1977 Village Voice, Howard Smith interviewed Valerie Solanas. She claimed to be working on a new book, about her life "bullshit," titled Valerie Solanas. She was supposed to have received $ 100,000,000 in advance from "The Mob", whom she describes as "the Money Men;" she talked at length about "the Contact Man" for this entity. In the interview she discussed the Society for Cutting Up Men: "It's hypothetical. No, hypothetical is the wrong word. It's just a literary device. There's no organization called SCUM. . . . Smith: "It's just you." Solanas: "It's not even me . . . I mean, I thought of it as a state of mind. In other words, women who think a certain way are in SCUM. Men who think a certain way are in the men's auxiliary of SCUM." She also protested a 1968 statement of Smith's: "The part where she said, ' She's a man-hater, not a lesbian' . . . . I thought that was just totally unwarrented. Because I have been a lesbian . . . Although at the time time I wasn't sexual, I was into all kinds of other things. . . . The way it was worded gave the impression that I'm a heterosexual, you know. . . . " The next issue of the Village Voice on August 1, 1977 has another piece by Howard Smith,"Valerie Solanas Replies." In it Solanas corrected misinterpretations from previous issue's interview. Included are: 1) Olympia Press's editions of the Manifesto were inaccurate, "words and even extended parts of sentences left out, rendering the passages they should have been incoherent;" and 2) The Voice refused to publish the address of the Contact Man, which she considered one of the important reasons for the interview. She called Smith journalistically immoral and said " I go by an absolute moral standard." . . . Smith: " Valerie do you want to get into a discussion now about shooting people?" Solanas: "I consider that a moral act. And I consider it immoral that I missed. I should have done target practice." Also in 1977 she mailed a rambling letter to a Playboy editor on the theory that he was a contact man for The Mob. Then there is no record of Solanas until November 1987 when Ultra Violet tracked her down in Northern California. When Ultra telephoned her, Solanas didn't have much to say. April 26, 1988: broke and alone, Valerie Solanas died of emphysema and pneumonia in a welfare hotel in the Tenderloin district of Sanfrancisco. When she died at the age of 52, she had a drug problem and continued to turn tricks to support her habit. Prostitutes who knew her from that time said that she looked elegant and slender, and she always wore a silver lame' dress when she worked the street. In a January 14, 1991 New York magazine article, "Andy Warhol's Feminists Nightmare," Rowan Gaither interviewed Dorothy Moran, Solanas' mother, who denied reports of Valerie's later years:" Solanas lived peacefully in New York during the seventies and later in Phoenix and San Francisco. ' I think she had some good friends that helped her out a lot.' " Moran rejected the idea that Solanas was in and out of mental institutions during the 1970s: 'She was writing. She fancied herself as a writer, and I think she did have some talent. For years, she even lived with a man. . . . She had a terrific sense of humor.' She was buried in Virginia, near the home of her mother. /compiled by Freddie Baer (with a great deal of thanks to Donny Smith) P.S. Valerie you will always be my personal hero!!!!!!

/Nancy Hulse, Womynkind Productions